Min värld- i kaos & ordning

... hur någon kan vara så bitter och missunnar alla allt de ser som roligt och positivt. Jag vet inte hur många gånger jag fick bita mig i läppen idag för att inte säga något olämpligt. Personen i fråga satt och tracka ner på en av de andra i sällskapet, och hon, snäll som hon är, sitter och ler och håller masken, meddan jag sitter där och känner hur det kokar mer och mer i mig. Visst, jag kan förstå att denna person har det svårt, och svårast av allt, att acceptera sin livssituation, men det ger inte denne rätt att trycka ner andra och få dem att må dåligt!

Människor är intressanta. Kanske har jag blivit skadad av all specialpedagogig jag har läst detta året, men jag tycker jag ser diagnoser i oss allihop. Detta har gjort att jag funderat endel kring ämnet. Det sägs att fler och fler människor får diagnoser idag, och de ställer sig frågan vad det är som påverkar detta. Om det är något i vårt leverne som framkallar dessa diagnoser, om det är att våra mödrar som har misshandlat sin kropp fysiskt eller psykiskt under graviditeten, så det har gjort att problemet är medfött.
Kan det inte vara så att ibland är det den enkla vägen ut? Det blir lättare att förklara en persons beteende om den har en diagnos. Hur kommer det då se ut om hundra år? Kommer det som anses som normalt beteende idag, att ses som onormalt och tvärtom?

Kan verkligen människan ha blivit så lat?