Ärlighet varar längst
Många gånger har jag suttit vid datorn och haft sååå mycket som jag skulle vilja skriva i bloggen men när jag väl sitter där och ska börja skriva så är det något som hindrar mig. Jag vet inte om det är min rädsla för vad andra ska tycka och tänka om det jag skriver. Detta är en spärr som jag kommer ta bort nu. Från och med nu kommer jag skriva det jag vill och inte bara det som känns bra/rätt att skriva.
Jag kan ofta känna en rädsla för livet. En rädsla för vad som komma skall. Hur kommer det gå mellan mig och Robban? Hur blir det när vi skaffar barn? Kommer mitt humör att bli bättre? Kommer Rasmus lyckas? Kommer jag få jobb som lärare tillslut eller bli fast i vården? Kommer jag klara av de hinder som jag möter eller kommer de ta kål på mig?
Ibland skulle jag vilja stänga in mig. Vara själv och inte behöva tänka på något eller någon. Koppla bort omvärlden och bara låta mig vila. Det känns som man oftast har så mycket press på sig. Saker som folk förväntar sig utav en måste jag hantera på bra sätt för att upprätthålla de tankar som de har om mig. Jag kan ibland känna mig på gränsen till att explodera och skulle inget hellre vilja göra än o skrika. Men skriken tystas och jag kvävs.
Det är mycket just nu. Robban har precis fått sin diagnos. Asperger/ADHD och det kom inte direkt som en chock för varken honom eller mig. Och trots att jag läst väldigt mycket specialpedagogik så är det lättare i teorin än praktiken att använda och utnyttja den kunskap som man har. Ibland känns det som om vi har kört fast. Kommer vi att komma vidare tillslut?
Allt i mitt liv är inte hemskt och jobbigt. Det är absolut inte det jag menar. Men det känns som om jag bara har framställt det som varit bra och döljt det som varit sämre. Jag orkar inte med det längre. Varför jag kommit till denna insikt nu, vet jag inte. Men det känns mycket bättre när man lättar på sitt hjärta ordentligt!
Ärlighet varar längst...
Jag kan ofta känna en rädsla för livet. En rädsla för vad som komma skall. Hur kommer det gå mellan mig och Robban? Hur blir det när vi skaffar barn? Kommer mitt humör att bli bättre? Kommer Rasmus lyckas? Kommer jag få jobb som lärare tillslut eller bli fast i vården? Kommer jag klara av de hinder som jag möter eller kommer de ta kål på mig?
Ibland skulle jag vilja stänga in mig. Vara själv och inte behöva tänka på något eller någon. Koppla bort omvärlden och bara låta mig vila. Det känns som man oftast har så mycket press på sig. Saker som folk förväntar sig utav en måste jag hantera på bra sätt för att upprätthålla de tankar som de har om mig. Jag kan ibland känna mig på gränsen till att explodera och skulle inget hellre vilja göra än o skrika. Men skriken tystas och jag kvävs.
Det är mycket just nu. Robban har precis fått sin diagnos. Asperger/ADHD och det kom inte direkt som en chock för varken honom eller mig. Och trots att jag läst väldigt mycket specialpedagogik så är det lättare i teorin än praktiken att använda och utnyttja den kunskap som man har. Ibland känns det som om vi har kört fast. Kommer vi att komma vidare tillslut?
Allt i mitt liv är inte hemskt och jobbigt. Det är absolut inte det jag menar. Men det känns som om jag bara har framställt det som varit bra och döljt det som varit sämre. Jag orkar inte med det längre. Varför jag kommit till denna insikt nu, vet jag inte. Men det känns mycket bättre när man lättar på sitt hjärta ordentligt!
Ärlighet varar längst...
