4 månader av ups&downs
Jag var inte beredd på att man skulle känna så mycket när man blev mamma. Jag kan komma på mig själv med att oroa mig för saker som egentligen är ganska knäppt. Exempelvis när vi skulle hem till en kompis som bor på tredje våningen i ett gammalt hus och jag skulle bära Ebba uppför trapporna. Kvällen innan låg jag och oroade mig för vad som skulle hända om jag ramlade med henne i trappan. Min hjärna målar upp skräckscenarion vid olika situationer och det resulterar i att jag stressar upp mig och mår dåligt. Sen när jag ser att det inte skedde något hemskt så är det som om dessa tankar aldrig fanns.
Jag erkänner...det är inte bara guld och gröna skogar att vara mamma. Jag har tappat mig själv väldigt mycket men det stör mig inte så mycket. Däremot känner jag att min ork börjar att ta slut. Väggen, som förut inte var inom synhåll, kittlar mig på näsan. Det är inte lätt att få det att fungera, inte nu när Robban har sitt med sköldkörteln och medicineras. Förhoppningsvis hittar de snart rätt dos för honom så att han mår bättre igen.
Kanske är det mitt eget fel. Jag inser inte förrän det är för sent att man kanske skulle ha bett om mer hjälp. Samtidigt är det j*vligt svårt att göra när man är envis och vill klara det själv och inte behöva belasta någon annan. Nu kanske det låter som att inte Robban hjälper till med Ebba alls, men så är INTE fallet! Han tar henne väldigt mycket under dagarna och så funkar det jättebra. Det är nätterna det handlar om. Hon sover väldigt oroligt och det innebär VÄLDIGT sönderhackade nätter! Ibland när jag vaknar så är jag så trött att gråten är nära. Jag skulle bara behöva få sova. Känns som om min kropp går på den absolut sista sparlågan av energi som finns kvar.
4 månader... Ja tiden går fort. Väldigt fort. Ebba växer så det knakar och hon ger mig så mycket kärlek varje dag. Jag kunde inte föreställa mig att man kan älska någon så mycket. Jag visste inte ens att dessa känslor fanns! Jag skulle göra ALLT för denna lilla tös. Lyckan är obeskrivlig. Det är det som får en att orka med. Jag tittar på henne och får detta underbara leende tillbaka och hon får mig att smälta.
Ebba i den fina dressen från Agnetha och Jompa :)
