Min värld- i kaos & ordning

Hur kommer det sig att det är så lätt att sitta och klaga på saker och ting, men inte att vara riktigt nöjd över det man har? Det känns som om det är ett återkommande mönster att man inom vissa kretsar alltid ska ha någonting att klaga över. Jag har märkt denna tendens på jobbet, då det hela tiden ska pratas om missnöjen och att det är den jargongen som används. Men varför ska det vara så svårt att säga att man mår jättebra och är lycklig? Jag vet att om det skulle sägas på jobbet så skulle ändå personer där försöka att sänka en, då optimism inte uppskattas. Och det är absolut inte välkommet att någon är lycklig och att livet leker. Kanske är det av denna orsak som jobbet känns som en humörsänkare och ett ställe som tär på en lite i taget.

Jag är lycklig. Jag gillar mitt liv. Självklart finns det många saker som skulle kunna vara ännu bättre, men det är materiella ting. Sådant som går att förändra allt eftersom den ekonomiska statusen förändras. Det är inte lätt att skaffa alla de möbler man vill ha när CSN är inkomstkällan. Jag tror att man alldeles för ofta låter sådana här saker styra hur vi mår och upplever livet. Men det viktigaste är faktiskt våra nära och kära. Det är inte alltid lätt att tänka så men jag tror att det är viktigt att försöka. Visst skulle livet vara utan många bekymmer om man vore ekonomiskt oberoende, men skulle inte det medföra nya bekymmer? Jag tror vi behöver lite motgångar här i livet, annars skulle det bli tråkigt.