Ja klockan 13.00 på torsdagen den 2/8 blev jag skickad ner till förlossningen då förvärkarna hade gett resultat. De skulle nu ta hål på hinnorna. Det gjorde de vid 13 och ganska snabbt blev värkarna värre och värre. Jag fick även värkstimulerande dropp och var till att börja med öppen 4 cm. Jag introducerades för lustgasen och den kom att bli min bästa vän! :)
Ondare och ondare gjorde det dosen höjdes mer och mer på lustgasen. Tog även en dusch vilket var underbart. Hade en helt underbar barnmorska under kvällen. Dock slutade hon vid 22 och jag fick då en annan som lämnade en stark parfymdoft efter sig!
Undersökningar gjordes och trots att droppet ökades så öppnade jag mig inte något mer. Tillslut gjorde värkarna så ont att jag bad om epiduralen.
Jag skickade ut Robban ur rummet när narkosläkaren kom. Blev bara mer nervös när han var i rummet. Tror han tyckte det kändes bra också :)
Sen fattade jag ett ordentligt tag om lustgasen och kommer inte ihåg så mycket av när de satt epiduralen. Minns att jag såg Disneys prinsessor och ponnyhästar. Sen när jag skulle ta bort lustgasen från munnen såg jag 3 händer och visste inte vilken som var min så jag kunde få bort gasmasken från ansiktet. Sen blev jag förbannad när jag inte såg Robban någonstans och hade helt glömt bort att jag skickat ut honom ur rummet. Värst av allt var nog att epiduralen inte funkade på mig utan lugnade bara ner mig precis i början men slutade sen att fungera.
03.00 så har jag fortfarande inte öppnat mig något mer och har då legat med dropp sen ca 14.00. De bestämde att de skulle stänga av droppet för att fortsätta på morgonen istället. Visst, de stängde av droppet men värkarna fortsatte att göra lika ont. Lustgasen låg vid min mun hela natten!
På morgonen kom min underbara barnmorska tillbaka! Frågade henne vad de kunde göra då epiduralen inte fungerade och hon sa att de kunde ju sätta om den men sa att resultatet kan bli desamma. Jag ville helst inte sätta om den och tror inte hon tyckte det heller då hon verkade prata bort det.
Jag hade nu öppnat mig 6 cm och nu satte de på droppet igen. Smärtan var olidlig och jag ville helst av allt gå där ifrån! Jag skrek, grinade och vred mig av smärta.
Nån gång efter 10 började krystarbetet. Vid en undersökning så märkte barnmorskan att det var nån "hinna" eller "kant" som låg ivägen för bebisens huvud och denna pressade hon åt sidan. Den smärta som jag kände då vill jag aldrig mer känna! Jag skrek och kommer ihåg att jag försökte butta bort henne. Men de gick inte :) När barnmorskan säger till mig att jag har en krystning kvar känns det genast mycket bättre! Dock, mitt i denna, stoppar hon mig och ber mig att INTE krysta! Det ska tydligen töjas lite!! Höll på att bli skitförbannad! Vem vill avbryta krystandet när slutet är så nära?! Och speciellt med ett huvud halvvägs ut?!
13.17 är vår prinsessa född. 4235 gram och 54 cm lång. Vet inte hur många gånger jag bröt ut i tårar och den lyckan jag kände var helt underbar! Jag ryser när jag tänker på det och känner ett lyckorus jag aldrig varit med om förut. Jag har min lilla bebis på bröstet och jag är en mamma. Jag har en underbar dotter som jag älskar mer än något annat. Kanske är det som de säger...minnet av smärtan försvinner och bleknar av minnet av den obeskrivliga lycka som ett barn för med sig.
